I söndagens europaparlamentsval så ökade Miljöpartiet de gröna med fantastiska 4,4 procent och landade på hela 15,4, vilket innebär att partiet blev näst störst i Sverige. Det är en fantastisk framgång, värd att fira och vara stolt över. Massor med politiker, medlemmar och sympatisörer har bidragit och tillsammans gjort så att 572591 personer lagt sin röst på Miljöpartiet.
Att det gick bra berodde inte bara på att Miljöpartiet gjorde bra ifrån sig, utan även på att andra underpresterade. Politik är ett nollsummespel. Det spelar ingen roll hur bra du själv är, ska du vinna en väljare så måste du vara ett bättre alternativ i väljarnas ögon än vad något annat parti är. En förutsättning för att vi t.ex. skulle vinna många väljare som annars hade röstat på Moderaterna är alltså att vi framstod som ett bättre alternativ än Moderaterna i EU-valet för dessa väljare. Det här är viktigt att komma ihåg särskilt när det går bra – vid motgångar så gillar partier att skylla på yttre faktorer, vid framgångar så vill en hitta framgångsfaktorerna hos sig själv. Men om en ska göra en seriös analys så måste en sätta det egna partiet i sitt sammanhang – den svenska politiska kontexten.
Avgörande för Miljöpartiets starka valresultat var inbrytningar bland socialdemokratiska och moderata väljare. Miljöpartiet vann väldigt många väljare i europaparlamentsvalet som hade röstat på S eller M om det hade varit riksdagsval i söndags. Enligt SVTs vallokalsundersökning så var det 12 procent av de väljare som hade röstat på S om det vore riksdagsval i söndags som i EU-valet istället valde Miljöpartiet. Motsvarande siffra för moderata väljare är 8 procent. Bara någon dag efter EU-valet så kom SCBs stora opinionsundersökning (den så kallade partisympatiundersökningen). Där fick socialdemokraterna 35,3 procent och moderaterna 22,7 procent. Om 12 respektive 8 procent av dem istället väljer Miljöpartiet i höstens val innebär för Miljöpartiet skillnaden på ett valresultat på 8 procent eller 14 procent. Den centrala strategiska frågan för Miljöpartiet inför hösten är därför inte hur partiet ska hantera hotet från Feministiskt Initiativ. Den centrala strategiska frågan borde vara hur Miljöpartiet ska behålla alla de väljare som nu röstade på Miljöpartiet, men som planerar att krypa tillbaks till Socialdemokraterna och Moderaterna i höst.
Ändå är det inte detta som den blygsamma eftervalsdebatten i Miljöpartiet handla om. Grön Ungdoms språkrör Magda Rasmusson säger till Aftonbladet att partiet måste prioritera feministiska frågor, “annars kommer en del väljare att välja bort oss”. Det kanske finns en poäng i det, men vallokalsundersökningarna från i söndags visar på att det är en väsentligt mindre andel väljare Miljöpartiet har att vinna från F! inför hösten jämfört med hur många väljare vi har att vinna på att behålla alla de som röstade på oss i EU-valet men som nu planerar att rösta på S eller M i höstens val.
Det kan finnas alla möjliga ideologiska och politiska skäl att driva feministiska frågor, det är inte heller säkert att det står i konflikt med att ha som strategi att attrahera S och M-väljare, men just att ha som strategi att vinna väljare från F! kan inte vara den klokaste strategin för att vinna fler väljare åt Miljöpartiet.
Att bygga sin strategi på att vinna väljare från S och M behöver inte nödvändigtvis innebära en strategi där en lägger sig nära dem politiskt. EU-valet visar just på hur bra det går när den politiska debatten handlar om frågor där Miljöpartiet har hög trovärdighet i väljarnas ögon – klimat, miljö och migration. Men utgångspunkten – ska vi vinna väljare från S och M eller vinna väljare från F! – lär styra vilka frågor som lyfts och med vilken tonalitet. Därför är det avgörande vägvalet i hur Miljöpartiet ska hantera framgångarna i EU-valet vilka väljargrupper en riktar in sig på.
Christian Valtersson 