Vägval efter ett framgångsrikt valresultat

I söndagens europaparlamentsval så ökade Miljöpartiet de gröna med fantastiska 4,4 procent och landade på hela 15,4, vilket innebär att partiet blev näst störst i Sverige. Det är en fantastisk framgång, värd att fira och vara stolt över. Massor med politiker, medlemmar och sympatisörer har bidragit och tillsammans gjort så att 572591 personer lagt sin röst på Miljöpartiet.

Att det gick bra berodde inte bara på att Miljöpartiet gjorde bra ifrån sig, utan även på att andra underpresterade. Politik är ett nollsummespel. Det spelar ingen roll hur bra du själv är, ska du vinna en väljare så måste du vara ett bättre alternativ i väljarnas ögon än vad något annat parti är. En förutsättning för att vi t.ex. skulle vinna många väljare som annars hade röstat på Moderaterna är alltså att vi framstod som ett bättre alternativ än Moderaterna i EU-valet för dessa väljare. Det här är viktigt att komma ihåg särskilt när det går bra – vid motgångar så gillar partier att skylla på yttre faktorer, vid framgångar så vill en hitta framgångsfaktorerna hos sig själv. Men om en ska göra en seriös analys så måste en sätta det egna partiet i sitt sammanhang – den svenska politiska kontexten.

Avgörande för Miljöpartiets starka valresultat var inbrytningar bland socialdemokratiska och moderata väljare. Miljöpartiet vann väldigt många väljare i europaparlamentsvalet som hade röstat på S eller M om det hade varit riksdagsval i söndags. Enligt SVTs vallokalsundersökning så var det 12 procent av de väljare som hade röstat på S om det vore riksdagsval i söndags som i EU-valet istället valde Miljöpartiet. Motsvarande siffra för moderata väljare är 8 procent. Bara någon dag efter EU-valet så kom SCBs stora opinionsundersökning (den så kallade partisympatiundersökningen). Där fick socialdemokraterna 35,3 procent och moderaterna 22,7 procent. Om 12 respektive 8 procent av dem istället väljer Miljöpartiet i höstens val innebär för Miljöpartiet skillnaden på ett valresultat på 8 procent eller 14 procent. Den centrala strategiska frågan för Miljöpartiet inför hösten är därför inte hur partiet ska hantera hotet från Feministiskt Initiativ. Den centrala strategiska frågan borde vara hur Miljöpartiet ska behålla alla de väljare som nu röstade på Miljöpartiet, men som planerar att krypa tillbaks till Socialdemokraterna och Moderaterna i höst.

Ändå är det inte detta som den blygsamma eftervalsdebatten i Miljöpartiet handla om. Grön Ungdoms språkrör Magda Rasmusson säger till Aftonbladet att partiet måste prioritera feministiska frågor, “annars kommer en del väljare att välja bort oss”. Det kanske finns en poäng i det, men vallokalsundersökningarna från i söndags visar på att det är en väsentligt mindre andel väljare Miljöpartiet har att vinna från F! inför hösten jämfört med hur många väljare vi har att vinna på att behålla alla de som röstade på oss i EU-valet men som nu planerar att rösta på S eller M i höstens val.

Det kan finnas alla möjliga ideologiska och politiska skäl att driva feministiska frågor, det är inte heller säkert att det står i konflikt med att ha som strategi att attrahera S och M-väljare, men just att ha som strategi att vinna väljare från F! kan inte vara den klokaste strategin för att vinna fler väljare åt Miljöpartiet. 

Att bygga sin strategi på att vinna väljare från S och M behöver inte nödvändigtvis innebära en strategi där en lägger sig nära dem politiskt. EU-valet visar just på hur bra det går när den politiska debatten handlar om frågor där Miljöpartiet har hög trovärdighet i väljarnas ögon – klimat, miljö och migration. Men utgångspunkten – ska vi vinna väljare från S och M eller vinna väljare från F! – lär styra vilka frågor som lyfts och med vilken tonalitet. Därför är det avgörande vägvalet i hur Miljöpartiet ska hantera framgångarna i EU-valet vilka väljargrupper en riktar in sig på.

Advertisements

Väljarnas stöd, idéernas kris

Jag blev medlem i Miljöpartiet 2004. Jag har varit medlem under tio år då Miljöpartiet genomgått framgång efter framgång. Först de blygsamma men viktiga framstegen i storstäderna i valet 2006 och några år av ompositioneringar i viktiga frågor som synen på trygghetssystemen och förhållningssättet till EU-medlemskapet, vilket gick hand i hand med ett målmedvetet arbete för att öka trovärdigheten för partiets ekonomiska politik och bli ett seriöst alternativ för en bredare del av väljarkåren. Därefter fenomenala framgångar i EP-valet 2009 där partiet lyckades samla sig bakom en konstruktivt kritisk EU-linje följt av ett rödgrönt samarbete som gav partiet viktiga lärdomar kring hur man förbereder sig för att styra landet (även om själva styrandet aldrig blev verklighet – just då), vilket utmynnade i ett valresultat 2010 som var en stor framgång men samtidigt långt under förväntningarna. Nu under de senaste åren har jag sett ett parti som blivit bättre på kampanjarbete samtidigt som partiet fortsatt på den inslagna vägen, att bredda trovärdigheten för sin politik utanför miljö- och klimatfrågorna.

Samtidigt är min bild att det här är tio år då debatten om vad Miljöpartiet borde vara har avtagit. Ju mer ett pragmatiskt förhållningssätt till politiken vunnit fäste, så har det blivit viktigare med höga siffror i opinionsmätningarna än med idéer om vilket samhälle vi vill bygga. Viktigare för vem? Ja, ett parti är en organism där ledning, avdelningar, fraktioner och sidoorganisationer agerar i ett samspel. I det samspelet skapas de interna måttstockarna som avgör vad som anses vara en framgång, och vad man mest rycker på axlarna åt.

För att redan nu undvika eventuella missförstånd – ett parti har inget egenvärde om man inte får förtroende från väljarna att bedriva och genomföra politik. Jag om någon sitter böjd över opinionsanalyser och ägnar dagarna åt att fundera kring hur Miljöpartiet ska vinna fler väljare. Men om ett parti ska överleva långsiktigt och ha nog med idémässigt bränsle för att styra inte bara en eller två mandatperioder så krävs en levande idédebatt där interna konfliktlinjer kan främja födseln av nya idéer. Det måste helt enkelt vara möjligt att hålla två bollar i luften samtidigt.

Miljöpartiet är inte unikt. Många är de partier har vuxit sig starkare genom att bredda sig, närma sig mitten och anlägga ett bredare tilltal. Tony Blairs New Labour är typfallet som framgångsrikt kopierats i Sverige och blivit Reinfeldts nya Moderater. Angela Merkel lyckas nå stöd hos över 40% av den tyska befolkningen genom att döda alla konfliktlinjer och ständigt få politiken att handla om hennes egen trovärdighet som förbundskansler snarare än om politiska sakfrågor. Det här är en framgångsrik väg. Men knappast en långsiktig sådan.

Somliga kallar det triangulering. Men det är också en alltmer opinionsstyrd politisk verklighet, där partierna först frågar väljarna vad de tycker, och tar det som utgångspunkt för att forma sina förslag. Svaret på ett politiskt problem blir alltmer sällan det ideologiskt konsekventa, och allt oftare det som kan vinna väljarnas sympati.

Åter igen – Miljöpartiet är inte unikt. Tvärtom har vi nog inte alls gått lika långt på den här vägen som många andra partier. I många frågor ska det till och med mycket till för att vi ska kompromissa med vår ideologi. Vi skulle knappast kohandla om vår migrationspolitik annat än i den yttersta marginalen, och det finns vissa saker inom miljöpolitiken som vem som helst som förstår partiet inser att det vore rena självmordet att driva inom Miljöpartiet. Samtidigt upplever jag ändå en påtaglig avsaknad av en idédebatt som tar oss vidare, där de idéer kläcks som står i vårt valmanifest 2022 eller de idéströmningar uppstår som blir nästa fråga där Mp är med och driver igenom ett paradigmskifte.

Timbrohögerns Cecilia Stegö Chiló beskriver den här utvecklingen av Nya Moderaterna kraftfullt i en intervju i Fokus i höstas – “man verkar ointresserad av att odla människor och idéer, och räds fullt naturliga debatter och konflikter”. Nånstans här ger hon en beskrivning som fungerar även på Miljöpartiet.

Ansvaret kan aldrig enkom ligga hos en partiledning. De kan möjligen bidra till en idédebatt, men en debatt kräver att någon bidrar med komplementerande synsätt och perspektiv. Miljöpartiet borde vara tillräckligt stort nu för att kunna rymma en sådan bredd av idéer, ett sådant myller av intressanta perspektiv och erfarenheter att interndebatten borde kunna vara väsentligt mer vital än vad den är idag.

Jag har applåderat och drivit på för att Miljöpartiet ska omfamna en större del av väljarkåren, ta avstånd från det som kan uppfattas som flummigt och ha en modern och trovärdig image. Men det måste finnas en väg framåt där idéutvecklingen spelar en central roll utan att den behöver ha något fundamenatlistiskt eller flummigt som förtecken. Jag lovar att dra mitt strå till stacken. Därför, mer än tre år sedan sist, så sparkar jag åter igång en blogg.