Etablering och partssamtal

Under almedalsveckan 2012 lanserade dåvarande statsminister Reinfeldt storstilat att han önskade ingå en jobbpakt med arbetsmarknadens partssamtal för att möta ungdomsarbetslösheten. Arbetsmarknadens parter skulle åta sig att ta emot unga människor som stod långt från arbetslösheten, där en del skulle vara arbete (75%) och en annan del utbildning (25%). Staten skulle skjuta till pengar för finansieringen.

Ett halvår senare, i januari 2013, föll partssamtalen ihop när Svenskt Näringsliv drog sig ur. Parterna skyllde på varandra i media, men framförallt var detta var en prestigeförlust för duon Reinfeldt-Borg. Deras storstilade lösning för att möta ungdomsarbetslösheten höll inte ihop. De lyckades inte sy ihop en överenskommelse som var tillräckligt aptitlig för både LO och Svenskt Näringsliv.

Om jobbpakten fungerat hade det sannolikt varit Alliansens paradnummer i valrörelsen 2014 (nu slängde de fram “Sverigebygget” istället, som kanske hade kommit ändå, men nu fick ta hela rollen som konceptet för Nya Moderaternas politik, på ett vis där jobbpakten egentligen passade
ännu bättre in). Jobbpakten hade visat på att alliansen och i synnerhet Nya Moderaterna lyckades med det som var klassisk socialdemokratisk mark, att förstå och agera i symbios med både fack och näringsliv. De hade i så fall också sytt upp facken vid sitt eget prestigeprojekt, och gjort det väsentligt svårare för LO att vara kritiska mot den borgerliga regeringen i valrörelsen 2014. En smart strategi signerat Reinfeldt-Borg. Men som sprack.

Ändå är jag övertygad om att de började i rätt ände. Som svensk arbetsmarknad är utformad är det inte en arena för politikerna att solospela på. När så mycket styrs av kollektivavtal och handskakningar mellan parterna – fack och näringsliv – så är det avgörande för varje svensk regering att få med sig dessa när politik som tangerar arbetsmarknaden ska utformas.

Där Reinfeldt-Borg försökte möta ungdomsarbetslösheten med partssamtal så möter nu regeringen Löfven det stora antalet nyanlända med detsamma. Snabbspår ska utvecklas där nyanlända ännu snabbare ska kunna möta arbetsmarknaden. i sak är jag helt övertygad om att det
är rätt väg. Ska vi få en bättre etablering av nyanlända så krävs att parterna är med, och att arbetsgivare kommer in ännu snabbare i etableringsprocessen. Regeringen har redan sonderat terrängen parterna när man nu går in i mer strukturerade samtal, vilket ger goda förutsättningar för att lyckas.

Kritiken från borgerliga politiker lät inte sig inte vänta. Den del av kritiken som går ut på att regeringen inte vet vad som ska komma ut av partssamtalen får mig att häpna. Om regeringen redan bestämt utfallet av samtalen och den exakta utformningen av snabbspåret in på arbetsmarknaden så hade det knappast uppfattats som särskilt sympatiskt av arbetsmarknadens parter. Ska vi få med oss både fack och arbetsgivare är det ju nämligen helt avgörande att de får vara med vid utformningen. Ett av de fel Reinfeldt och Borg gjorde i de tidigare partssamtalen var sannolikt att de försökte styra utfallet av dem lite väl hårt. Samtal måste vara någorlunda förutsättningslösa om de ska upplevas som meningsfulla. Parterna måste ge och ta, och på allvar vara beredda att kompromissa med varandra för att lösa det samhällsproblem man förenats kring att diskutera. Detta gäller för övrigt såväl samtal mellan partier som samtal mellan arbetsmarknadens parter.

En annan del av kritiken mot regeringens politik för en bättre och snabbare etablering av nyanlända är att det inte är någonting “nytt”. Dels anser jag det fel i sak. Vid sidan av partssamtalen har regeringen presenterat ett stort paket på skolområdet, att man avser stödja byggandet av modulbostäder samt inte minst ett ökat fokus på validering och komplettering av utbildningar. Dessutom kan ju ingen på allvar förutspå hur “nytt” utfallet av partssamtalen faktiskt kommer att bli. Dels handlar kritiken egentligen antagligen inte om innehållet i förslagen, utan är snarare en underton av att man skulle vilja se en mer restriktiv invandring.

Det nya måste finnas i att utveckla en bredare palett av politik för att förbättra etableringen, inte i att börja begränsa invandringen. Jag tycker att det är väldigt viktigt att regeringen fortsätter den inslagna vägen där Sverige är ett land som är öppet för att ta emot nya människor. Det är vår förbannade skyldighet att hjälpa till när människor flyr undan krig och förtryck, om det så må vara från Syrien eller någon annanstans ifrån. Nu har regeringen börjat det arbetet brett, med åtgärder kopplade så väl till utbildning, bostäder och jobb. Det är bra. Men det är mycket kvar, och där är partssamtalen centrala. Vikten av att få med sig arbetsmarknadens parter när man ska åstadkomma samhällsförändring ska inte underskattas, i synnerhet inte i Sverige.

Advertisements