På torsdag så röstar alla britter i parlamentsvalet. Det vill säga alla britter som vill. För två år sedan var valdeltagandet 66,4%, det vill säga precis under två tredjedelar av befolkningen.
Det som ursprungligen såg ut som ett genidrag, att utlysa nyval före dess att förhandlingarna om Brexit blivit riktigt jobbiga och i ett läge där Conservatives pendlade runt 50 procent och Labour runt 25, har snabbt utvecklat sig till en mardröm för premiärminister May. Labours valslogan “let’s make June the end of May” ser nu till och med ut att kunna infrias. Conservatives ligger under 40 procent i de senaste mätningarna och Labour närmar sig med stormsteg. I en mätning det senaste dygnet så skilde endast en procent. Även om conservatives sitter kvar är valrörelsen ett sådant fiasko för May personligen att hon skulle kunna tvingas bort av sina egna.
Flera terrorattentat har inträffat under valrörelsen. Ofta tjänar sittande regeringsparti på såna hemskheter, då väljarna söker trygghet i krissituationer och hellre röstar på vad de redan har än något de inte vet vad det kommer att bli. Så hände både i USA och i Sverige efter 9/11. Därtill borde terrorbekämpning och rättspolitik tillhöra Mays starkare frågor, då hon har flera års erfarenhet av att vara inrikesminister före dess att hon tog över efter Cameron. Men så har inte den här valrörelsen artat sig.
Istället har hon ställts till svars av Corbyn för att vara ansvarig för besparingar på polisen under sin tid som inrikesminister, gett ett stelt intryck i media och virat in sig i ett konstigt förslag om “demensskatt”, vilket hon senare fick backa ifrån. Förslaget, som syftar på att finansiera äldreomsorgen för en åldrande befolkning innehöll bland annat tanken om att betalningen ska ske retroaktivt när någon dör, genom att arvingarna får betala skulden och om de inte kan det ska hemmet säljas så att staten får betalt för vården i efterhand och arvingarna får det som blir över. Utifrån sett ser förslaget ut att vara utfallet av att någon oerfaren person fått fria händer, utan att förslaget testats på vare sig fokusgrupper eller personer med gott omdöme.
Liksom ingen någonsin tog Donald Trump på allvar och trodde att han kunde bli vald, så gäller detsamma Jeremy Corbyn. Få personer har blivit så hånade och utskrattade som Corbyn. Och sällan har någon lyckats med en sådan valspurt. Från 25 procent till 40 procent på några veckor är historiskt. Men även om det skulle bli lika i avlagda röster på torsdag så vinner troligen de konservativa. Ett valsystem med enmansvalkretsar gynnar ofta ett parti som är starkare på landsbygden, där valkretsarna tenderar att vara mindre. Majoritet för Labour tycks helt osannolikt, så Corbyns chans står till ett “Hung Parliament” och möjlig koalition med Scottish National Party och/eller Liberal Democrats. Men det mest troliga är att May sitter kvar, dock försvagad och inte stärkt av valrörelsen, trots att tanken var den omvända.
Hur går det för de gröna? Ja, med enmansvalkretsar är chanserna minimala. En av få enmansvalkretsar som det gjorts en separat opinionsmätning på är dock Brighton Pavilion, det vill säga den valkrets där de gröna redan idag har sitt enda mandat (partiledaren och tidigare europaparlamentarikern Caroline Lucas). Enligt den mätningen sitter hon säkert med 47 procent av rösterna. Näst bäst chans har de gröna i valkretsen Bristol West, där man ställer upp med det någorlunda välkända namnet Molly Scott Cato, just nu europaparlamentariker. Här fick de gröna 27 procent i senaste parlamentsvalet och kom tvåa efter Labour, men inga opinionsmätningar har gjorts här och Labour gör ju som bekant en bra valrörelse nu. En tredje valkrets att hålla koll på är Isle of Wight, en ö bland annat känd för att ha varit platsen för en hippiefestival 1968-1970. Här röstar de flesta konservativt, och de gröna kom först på tredje plats 2015 med 13 procent. Dock finns röster inom Lib-Dems och Labour som öppet förespråkar att rösta grönt här, då de gröna bedöma ha bäst chans att slå de konservativa i den här valkretsen. Därtill verkar de gröna själva satsa hårt just här. Men även om de gröna skulle lyckas ta något mer mandat fortsätter man att vara en marginell kraft inom brittisk politik och hårt missgynnade av valsystemet.
Christian Valtersson 