Polarisering när vi behöver det som minst

Att vara rädd för extremism och terrorism är inte samma sak som att vara islamofob.

Att göra analyser där klass och orättvisor i världen är faktorer som spelar roll, betyder inte att man på något vis behöver anse att enskilda individer står fria från ansvar.

Att respektfullt se att det kan finnas karikatyrer som upplevs kränkande för vissa, betyder inte att man per definition vill förbjuda något eller inskränka yttrandefriheten.

Att prata tydligt om islamistisk terrorism betyder inte att man anser att alla muslimer bär någon som helst kollektiv skuld.

Att vara beredd att slåss för yttrandefriheten in i det yttersta betyder inte att det har något självändamål att sprida budskap som provocerar vissa grupper, bara för att göra någon sorts statement över att man ska kunna säga vad som helst.

Att anse att krigen i Afghanistan och Irak bidragit till den islamistiska terrorism som finns i världen, betyder inte att man anser att världen varit en bättre plats om talibanerna fått fortsätta styra i Afghanistan eller Saddam Hussein i Irak.

Att lyfta upp en faktor eller förklaring bakom det som hänt i Paris betyder inte att man förnekar eller förminskar alla andra. Samtidigt som det är självklart att fördöma det som händer, är det nämligen komplext och svårt att helt förklara hur världen hamnat där vi är idag.

Jag är helt enkelt övertygad om att alla politiska läget bör vara lite försiktiga med att plocka enkla politiska poäng på det som hänt. Om det är något vi inte behöver så är det ökad polarisering i samhället, politisk pajkastning och förenklingar.

Advertisements