Category Archives: Uncategorized

KEEP CALM AND CARRY ON

När det blåser hårt i politiken kan det vara värt att ta ett djupt andetag och försöka behålla fötterna på jorden. Trots utfästelser om att vara den vuxna i rummet är det rätt få som verkar klara av att hålla huvudet kallt i ett läge där eter och spaltmetrar domineras av taktik och politiskt spel.
 
Det är en sak att inte dela de bedömningar som partier och politiker av en annan kulört än ens egen gör och att göra det tydligt att en inte delar dessa. Det är en annan sak att vara upprörd och spela förvånad över att partier gör just precis vad de gått till val på att göra.
 
Det är med andra ord inget _konstigt_ att vare sig allianspartierna eller SD röstade emot Stefan Löfven som statsminister, eftersom att det var precis vad de gick till val på att göra. Däremot tycker säkert jag och säkerligen många med mig på den rödgröna sidan att det var ett tråkigt och olyckligt beslut, och hade helst sett en annan utgång.
 
På samma vis är det fullkomligt naturligt att allianspartierna kommer att försöka bilda en alliansregering. Det är vad de sagt hela tiden att de har som ambition. Men eldprovet kommer i hur de agerar i förhållande till Sverigedemokraterna, särskilt för L och C som gjort det tydligt att de inte tänker regera med någon som helst typ av indirekt eller direkt stöd av SD.
 
Det är inte heller märkligt att Stefan Löfven inte avgår frivilligt i ett läge där de rödgröna är större än alliansen. Även S och MP agerar precis i enlighet med hur de i förväg redogjort för väljarna att de tänker agera. Och att testa sitt förtroende i kammaren snarare än att omedelbart skicka in sin egen avskedsansökan är ingen statskupp eller något upprörande, hur mycket vissa på den yttre högerkanten än vill göra det gällande. Istället rätt självklart givet det parlamentariska läget och regeringsformens utformning.
 
Och om vi ska hålla huvudet kallt kanske alla politiska läger ska sänka förväntningarna på att alla andra tänker precis som de själva. Jag tror exempelvis att:
– Många på allianssidan grovt underskattar hur SD kommer att agera framöver. Alla partier drivs av vilja till makt och inflytande. SD kommer såklart inte rösta emot en alliansregering i varje enskild omröstning, men självklart kräva en hel del i utbyte i längden.
– En hel del på den rödgröna sidan våldsamt underskattar hur stort steget för C och L vore att samarbeta och bryta upp allianssamarbetet, eller för den delen vilka antipatier de känner inför socialdemokratin.
– C och L i det här läget verkar ha en direkt naiv förväntan om att S snällt ska släppa fram en alliansregering så att de slipper prata med SD.
– Många moderater inte riktigt verkar förstå hur stark motvilja mot SD det finns inom C och L. De moderater som runt om i olika kommuner öppnat för eller redan inlett diskussioner med SD eller som nu ställer krav på mer av samarbete med SD skapar splittring inom det borgerliga blocket och gräver alliansens grav.
 
Självklart finns en hel del som inser ovanstående, och kan göra skillnad på förhoppningar och analys. Men de största felstegen i politiken gör man som vanligt om man går på sitt eget spinn, för att citera Tony Blairs memoarer. Och det känns just nu som att en och annan i politikerbubblan i Sverige faktiskt ändå gör just det.
 
Sammanfattningsvis gör samtliga partierna just nu precis som de sagt före valet att de ska göra. En hel del verkar bära på övertro kring att alla andra resonerar precis som de själva. Och allt för få verkar klara av att (eller inte vilja) göra sansade eller nyanserade analyser i ett laddat läge där tonläget för länge sedan gått över styr.
 
Inom kort kommer Sverige hamna i ett läge där det inte är lika förutsägbart längre, där alla gjort som de meddelat före valet och där det föga överraskande visar sig att ingen kan styra landet givet de premisserna. Kanske ska vi redan nu blicka bakom det hörnet och börja justera retoriken från alla politiska läger efter en situation där kraven på samarbete över blocken, kompromisser och tålamod med varandras olika utgångspunkter kommer att öka dramatiskt.
Advertisements

Val i UK: Labours historiska valspurt, marginaliserade gröna och konservativt fiasko

På torsdag så röstar alla britter i parlamentsvalet. Det vill säga alla britter som vill. För två år sedan var valdeltagandet 66,4%, det vill säga precis under två tredjedelar av befolkningen.

Det som ursprungligen såg ut som ett genidrag, att utlysa nyval före dess att förhandlingarna om Brexit blivit riktigt jobbiga och i ett läge där Conservatives pendlade runt 50 procent och Labour runt 25, har snabbt utvecklat sig till en mardröm för premiärminister May. Labours valslogan “let’s make June the end of May” ser nu till och med ut att kunna infrias. Conservatives ligger under 40 procent i de senaste mätningarna och Labour närmar sig med stormsteg. I en mätning det senaste dygnet så skilde endast en procent. Även om conservatives sitter kvar är valrörelsen ett sådant fiasko för May personligen att hon skulle kunna tvingas bort av sina egna. 

Flera terrorattentat har inträffat under valrörelsen. Ofta tjänar sittande regeringsparti på såna hemskheter, då väljarna söker trygghet i krissituationer och hellre röstar på vad de redan har än något de inte vet vad det kommer att bli. Så hände både i USA och i Sverige efter 9/11. Därtill borde terrorbekämpning och rättspolitik tillhöra Mays starkare frågor, då hon har flera års erfarenhet av att vara inrikesminister före dess att hon tog över efter Cameron. Men så har inte den här valrörelsen artat sig. 

Istället har hon ställts till svars av Corbyn för att vara ansvarig för besparingar på polisen under sin tid som inrikesminister, gett ett stelt intryck i media och virat in sig i ett konstigt förslag om “demensskatt”, vilket hon senare fick backa ifrån. Förslaget, som syftar på att finansiera äldreomsorgen för en åldrande befolkning innehöll bland annat tanken om att betalningen ska ske retroaktivt när någon dör, genom att arvingarna får betala skulden och om de inte kan det ska hemmet säljas så att staten får betalt för vården i efterhand och arvingarna får det som blir över. Utifrån sett ser förslaget ut att vara utfallet av att någon oerfaren person fått fria händer, utan att förslaget testats på vare sig fokusgrupper eller personer med gott omdöme. 

Liksom ingen någonsin tog Donald Trump på allvar och trodde att han kunde bli vald, så gäller detsamma Jeremy Corbyn. Få personer har blivit så hånade och utskrattade som Corbyn. Och sällan har någon lyckats med en sådan valspurt. Från 25 procent till 40 procent på några veckor är historiskt. Men även om det skulle bli lika i avlagda röster på torsdag så vinner troligen de konservativa. Ett valsystem med enmansvalkretsar gynnar ofta ett parti som är starkare på landsbygden, där valkretsarna tenderar att vara mindre. Majoritet för Labour tycks helt osannolikt, så Corbyns chans står till ett “Hung Parliament” och möjlig koalition med Scottish National Party och/eller Liberal Democrats. Men det mest troliga är att May sitter kvar, dock försvagad och inte stärkt av valrörelsen, trots att tanken var den omvända. 

Hur går det för de gröna? Ja, med enmansvalkretsar är chanserna minimala. En av få enmansvalkretsar som det gjorts en separat opinionsmätning på är dock Brighton Pavilion, det vill säga den valkrets där de gröna redan idag har sitt enda mandat (partiledaren och tidigare europaparlamentarikern Caroline Lucas). Enligt den mätningen sitter hon säkert med 47 procent av rösterna. Näst bäst chans har de gröna i valkretsen Bristol West, där man ställer upp med det någorlunda välkända namnet Molly Scott Cato, just nu europaparlamentariker. Här fick de gröna 27 procent i senaste parlamentsvalet och kom tvåa efter Labour, men inga opinionsmätningar har gjorts här och Labour gör ju som bekant en bra valrörelse nu. En tredje valkrets att hålla koll på är Isle of Wight, en ö bland annat känd för att ha varit platsen för en hippiefestival 1968-1970. Här röstar de flesta konservativt, och de gröna kom först på tredje plats 2015 med 13 procent. Dock finns röster inom Lib-Dems och Labour som öppet förespråkar att rösta grönt här, då de gröna bedöma ha bäst chans att slå de konservativa i den här valkretsen. Därtill verkar de gröna själva satsa hårt just här. Men även om de gröna skulle lyckas ta något mer mandat fortsätter man att vara en marginell kraft inom brittisk politik och hårt missgynnade av valsystemet. 

Det franska exemplet: Ju smalare grönt parti, ju lägre väljarstöd

2009 bildades det franska partiet Europe Écologie – Les Verts (EELV). Den gröna rörelsen skulle bli bredare. Det nya partiet slukade inte bara det tidigare gröna partiet, utan inkluderade även miljörörelseprofiler som Greenpeacechefen Yannick Jadot, folkliga profiler som fackföreningsledaren José Bové och personer med hög trovärdighet inom MR-frågor så som antikorruptionsaktivisten Eva Joly. Den politiska bredden fanns där, med gröna som befann sig både en aning till höger om mitten på en höger-vänsterskala och gröna längre till vänster, om nu den gamla klassiska skalan tillåts användas som förklaringsmodell.
 
Detta blev en succé. I europaparlamentsvalet samma år fick man 16,2 procent och blev tredje störst i fransk politik. Större än Front National och nästan jämnstora med socialisterna. Detta följdes upp med starka 12,5 procent i de regionala valen i Frankrike 2010.
 
Därefter valde EELV väg. Partigrundaren Cohn-Bendit beskriver det som att man förfallit till “vänsterns infantilism“, där partisplittringar utmed personliga och ideologiska skiljelinjer är norm snarare än undantag.
 
Under 2015 fastslog man att man skulle gå till val i en valallians med den yttre vänstern i nästa parlamentsval i Frankrike, och ta fram gemensamma kandidater med dessa. Resultatet blev en partisplittring. En ny grupp valde istället att alliera sig med socialistpartiet. Inget grönt alternativ höll en mer öppen linje oberoende från höger-vänster-skalan.
 
Idag har EELV en klar presidentkandidat till valet i vår. De forna siffrorna runt 16 procent är historia. Yannick Jadot, som blivit partiets presidentkandidat, ligger som bäst runt 1,5-2 procent i mätningarna i Frankrike.
 
Förstå mig rätt, min poäng handlar inte i första hand om vägvalet höger-vänster, utan snarare om behovet av att en grön rörelse är bred och inkluderande. Framgångsreceptet för de franska gröna 2009 var just att en mängd aktörer inom civilsamhället och politiker med mycket olika profil likväl som det tidigare gröna partiets medlemmar och politiker kände sig välkomna. De franska grönas kollaps sedan dess handlar om just detta – i jakten på de ideologiskt rena idéerna så har man avgränsat sig och smalnat av. Allt med sjunkande opinionssiffror som följd. 
Även för svenska gröna finns all anledning att ta intryck av det franska framgångsreceptet 2009. Förmågan att inkludera MR-aktivister, miljörörelse, företagare, fackföreningsmänniskor, turkosa gröna, mörkgröna gröna och frihetliga gröna under samma tak är en viktig faktor. Att utmaningen är som störst i regeringsställning där man förväntas agera enhetligt som parti i den parlamentariska situationen är givet. Men lösningen måste ligga i att ändå skapa en så bred bredd som möjligt – en allians för grön samhällsförändring som möter tongångarna i omvärlden med en optimistisk berättelse och framtidstro.

Ett förlorat år för migrationspolitiken

För exakt ett år sedan så offentliggjorde regeringen en ny politik som gjorde Sverige till ett av länderna i EU med den mest restriktiva migrationspolitiken. Det var en politik som gjorde att jag själv valde att avsluta min anställning som politiskt sakkunnig inom regeringskansliet.

Ikväll, ett år senare, så var det partiledardebatt. Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra anklagar varandra för vem som ska ha stått kvar vid den generösa politiken längst. Det har blivit till en självklarhet för de två stora partierna att den gamla politiken var omöjlig, och att den nya är det självklara. Det tycker jag personligen känns helt galet. Vår solidaritet med medmänniskor måste sträcka sig längre än EU:s gränser. Vår förmåga att ta in vad som händer i Syrien är en temperaturmätare på mänsklighetens humanitet. Andras människors behov av att fly blir inte mindre av att vi tycker att det är lite jobbigt när det kommer många samtidigt, flaskhalsar i systemet som vi dessutom i stor utsträckning bevisat att vi kunnat åtgärda bara vi fick lite tid. Men tiden för en mer human migrationspolitik, den tiden ser Löfven och Kinberg Batra tyvärr bakom sig istället för framför sig.

Efter det som hände för ett år sedan så skrev jag texten här nedan, en text det gjorde ont att skriva men som tyvärr är relevant även idag.

Nu avslutar jag min tjänst som politiskt sakkunnig på Statsrådsberedningen. De här 15 månaderna har varit lärorika och ofta roliga. Tack till kollegor för denna tid och ett mycket stort tack till Åsa Romson, Gustav Fridolin och Per Ängquist för att jag fick den här möjligheten.

Jag tycker att man ska kunna förvänta sig av personer på min typ av position att vara lojala mot sin arbetsgivare, i det här fallet regeringen. Då jag inte kan stödja regeringens politik inom migrationsområdet så medelade jag min närmaste chef 25 november att jag avser att söka mig vidare. Detta var dagen efter att regeringen presenterade ny politik innehållande medicinska ålderskontroller, starkt begränsad anhöriginvandring, en generell övergång från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd, ID-krav på samtliga bussar, tåg och färjor in i landet och förändringar av utlänningslagen som bland annat innebär gruppen “övriga skyddsbehövande” fråntas möjligheten till uppehållstillstånd. Jag tar konsekvenserna av att jag inte kan vara så lojal som jag tycker att det ska förväntas av personer på min typ av position att vara fullt ut.

Jag är pragmatiker, men en pragmatiker får aldrig sakna värderingar. Alla måste göra sin egen bedömning av var gränsen går för när regeringsmakten inte längre är värd priset. Det är tveklöst så att Miljöpartiet får starkt inflytande i många frågor av att sitta i regeringen, jag har själv i femton månader varit med och drivit igenom massor med grön politik. Inte heller betvivlar jag att även migrationspolitiken hade varit ännu värre om inte Miljöpartiet hade suttit med och påverkat. Därtill tror jag knappast att något hade varit bättre om de borgerliga partierna fått regera just nu. Frågan handlar alltså inte om huruvida vi gör skillnad eller inte. Det gör vi. Frågan är vilket pris vi är beredda att betala för detta. För mig passerades den gränsen 24 november.

Samtidigt vill jag vara väldigt tydlig med att jag har stort förtroende för partiets språkrör, Åsa Romson och Gustav Fridolin. Om några i vår ledning stått på sig i sakfrågorna, så är det våra språkrör. Däremot är jag mindre bekväm med hur stämningarna går i vissa hörn av partiet. Hur vissa på allvar vill ändra vår politik i sak, och inte bara är beredd att sträcka sig långt i kompromisserna. Hur somliga kan prata timtals om hur jobbigt läget är för svenska myndigheter, kommuner och för politikerna själva, utan att nämna ett ord om situationen för de människor som är på flykt. Jag betvivlar inte att situationen är ansträngd både för en del myndigheter och kommuner, likväl som att detta innebär jobbiga beslut för politikerna själva. Men det kan inte vara det byråkratiska perspektivet eller våra egna våndor som styr våra vägval. Våra värderingar måste utgå från solidaritet med människor på flykt. Som pragmatiker var jag benägen att gå långt. Men detta var ett för högt pris för regeringsmakten. Miljöpartiet bör ha valt att lämna regeringen.

Miljöpartiet är och måste vara ett demokratiskt parti. Min bild är att språkrör och andra personer i vår partiledning försökt bedömma stämningarna i partiet och agerat utifrån det. Jag tror tyvärr att det finns en hel del stöd i partiet för det vägval som gjorts, det vill säga att gå med på den här politiken i regeringsställning. Det betyder inte att uppgörelsen inte varit jobbig för det absoluta flertalet. De som i sak tycker att detta är en bra politik är ytterst få i Miljöpartiet. Men hur starkt man brinner för migrationsfrågorna varierar tyvärr mer än vad jag trott tidigare. Känslan hos mig och många andra som landat i en liknande bedömning är en en enorm besvikelse gentemot det egna partiet.

Att partiledningen gjort en relativt korrekt bedömning av stämningarna inom partiet betyder inte att kritik mot uppgörelsen i sak inte ska och måste finnas. Hade det varit tyst i partiet i det här läget hade jag blivit väldigt orolig för vilka värderingar som styr. Hade det inte funnits personer i riksdagsgruppen som landat i samma bedömning som jag själv, så är det oklart om jag hade fortsatt identifiera mig med Miljöpartiet som mitt parti. Därför i synnerhet tack till Jakop Dalunde, Annika Hirvonen Falk, Emma Hult, Anders Schröder, Carl Schlyter och Rasmus Ling som stått upp för detta på olika vis och med olika nyanser, och alla andra riksdagsledamöter som gjort samma bedömning men inte gått ut med hur de resonerat. De som redan lämnat partiet i protest hade varit fler om det inte varit så uppenbart att det finns tydlig kritik mot uppgörelsen internt. Alla delar av partiet måste ha ledande företrädare som de kan identifiera sig med.

Att älta den här förskräckliga hösten inom svensk politik tjänar inget till. Nu måste partiet kraftsamla kring vägen framåt. Själv är jag orolig för att den politik vi nu öppnat upp för tvingar ut flyktingar på flottar och gummibåtar över Östersjön när man inte har giltigt ID för att ta sig över bron och att vi bara ökat belastningen på Migrationsverket genom att bedömningar kring uppehållstillstånd måste göras om hela tiden när de är tillfälliga (med andra ord tror jag inte ens de byråkratiargument som används är giltiga i sak). I synnerhet är jag orolig över att vi bidragit till ett race to the bottom mellan EU:s länder. Jag tror inte en alls att detta i sig skulle göra så att fler blev benägna att ta ansvar. Vi sänker inte våra miljömål, för att få andra att höja sina. Vi höjer inte arbetslösheten här, i solidaritet med att det skulle skapas jobb någonstans i världen. Så fungerar inte politiken.

Vi måste istället bli ännu bättre på etablering, öka kapaciteten ytterligare och verka för att så fort som möjligt avveckla de förslag vi nu ställt upp på. Vi kommer inte att ha samma trovärdighet utåt längre när vi driver de här frågorna, vi får inte låtsas som något annat. Men samtidigt är det här arbetet avgörande för att upprätthålla värderingarna, ideologin och självförtroendet. Riktningen måste gå åt rätt håll.

Jag kommer fortsätta att verka inom Miljöpartiet, på vilket sätt återstår att se. Jag är övertygad om att Miljöpartiet är den bästa plattformen för att skapa en grön och human politik. Jag är däremot, tyvärr, inte längre lika övertygad om det regeringsprojekt vi just nu är en del av.

Christian Valtersson,
Från och med nu f.d. politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen (MP)

Tal vid utdelningen av Hedenius-priset

Igår (söndagen 20 november 2016) fick jag möjlighet att hålla ett tal i samband med att Förbundet Humanisterna delade ut det årliga Hedenius-priset, ett pris som i år gick till RFSL Newcomers. Nedan är det manus jag utgick från, och är inte identiskt med det talade ordet.

 

Ert idéprogram börjar så här, om ni nu inte hunnit ändra det under den här helgen:

”Centrala värden i humanismen är respekt för individens frihet och integritet. Demokrati och vetenskapliga metoder är avgörande verktyg för att skapa en bättre värld.”

Med de här orden så pekar ni ut att riktningen måste vara att skapa en bättre värld. Ett positivistiskt och utvecklingsoptimistiskt förhållningssätt. Ni säger också här att demokrati någonting viktigt och avgörande. Men ni pekar också ut att respekten för individens frihet och integritet är centrala värden.

Även om detta är ert sätt att definiera humanismen så är det också ordval som jag – och ni – rimligen vill ska vara allmängiltiga. Värderingar som borde genomsyra hela samhället.

I det här anförandet så vill jag prata om de här tre olika värderingarna – tron på en bättre värld, på demokrati och på individens frihet. Under dessa tre teman så vill jag lyfta några olika saker som jag landat i är av avgörande betydelse för samhällets fortsatta utveckling. Därigenom också tre olika medskick till er, Förbundet Humanisterna.

Låt oss börja i de första två, viljan att skapa en bättre värld och tron på demokratin och de demokratiska idealen.

Med risk att förfalla till klyschor så tänkte jag börja med att vi förflyttar sig till 1992, för tjugofyra år sedan, då Francis Fukuyama släppte boken ”The end of history and the last man”. Här förutspådde Fukuyama historiens slut, historiens slut i den meningen att liberalismen hade vunnit. Fukuyama menade att historiens slut hade kommit på så vis att några stora konflikter mellan idétraditioner inte skulle komma att ske då den liberala demokratin och marknadskapitalismen nu var allmänrådande.

Det här var i en kontext där Sovjetunionen gjort snabb exit. Den liberala demokratin, med yttrandefrihet, tryckfrihet, mötesfrihet och inte minst religionsfrihet, hade snabbt vunnit stora framsteg efter murens fall. Demokrati – inte minst i sin ursprungliga mening folkstyre, snarare än de auktoritära styren som utövats i kommunismens namn, såg ut att bli en självklarhet runt om över världen.

Marknadskapitalism, med naturlig konkurrens, näringsfrihet och fri företagsamhet utan några större inblandningar från staten, hade likaledes blivit självklarheter.

Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Sovjetunionen, Rumänien, Bulgarien, Ungern. Många var länderna där liberal demokrati och marknadskapitalism snabbt ersatte statskommunism och planekonomi.

Även om inte heller 1990-talet var förskonat från sina egna krig och konflikter, så fanns ändå en optimism. Allting skulle bli bra. Det stora onda var besegrat, inte genom krig utan att de goda idéerna vunnit över de onda idéerna.

Jag tror inte att jag kommer att bli anklagad för överdrifter om jag säger att den här utvecklingen inte framstår som något lika självklart idag.

Efter murens fall, Tysklands enande och demokratins introduktion i allt fler länder så ersattes så småningom ett glatt och optimistiskt 1990-tal med en ständigt leende Bill Clinton som galjonsfigur nummer ett av ett inte alls lika optimistiskt 2000-tal.

Jag var själv femton år gammal 2001. En otroligt stark minnesbild har etsat sig fast med de två tvillingtornen brinnande. Jag hade precis kommit hem från skolan en tidig eftermiddag och slagit på TV:n. Ljudet på sändningen hade inte kommit igång. Det tog ett tag innan jag förstod både vad det var som hade hänt och vilka torn det var som brann. Men på ett vis kanske vare sig jag eller någon annan helt kommer att förstå vad som hade hänt.

Terrorattentatet mot World Trade Center fick ett efterspel som ledde till krig i både Afghanistan och i Irak. Återigen flydde människor undan krig och konflikter, vapen och terror. Flyktingströmmar som spred ut sig över världen. I Guantanomo satt snart tusentals människor fängslade utan rättegång.

Världen hade fått sig en ny konflikt inte bara när det handlar om vapenskrammel, utan även idémässigt. Den radikala och militanta islamismen, en mycket skev och fundamentalistisk tolkning av en religion, var nu hotet mot den liberala demokratin.

Samtidigt fick vi se främlingsfientliga krafter växa sig starkare i Europa. Krafter som anspelar på en rädsla för andra, snarare än på tron om en bättre värld. Jean-Marie Le Pen kom till andra valomgången i det franska presidentvalet 2002. I Österrike utgjorde högerpopulister regeringsunderlag redan strax efter millenieskiftet 2000. I våra nordiska grannländer gjorde liknande högerextrema eller högerpopulistiska krafter framgångsrika val.

Det var 2000-talets första decennium. Knappast har det andra decenniet, 2010-talet, blivit så mycket gladare. Högerextrema och högerpopulistiska krafter har vuxit sig än starkare runt om i Europa. I Danmark, Norge och Finland utgör de regeringsunderlag. I Grekland sitter det öppet nazistiska Gyllene Gryning i parlamentet och har stöd av runt 10 procent av befolkningen. Ett parti som tycker att våld mot politiskt oliktänkande är acceptabelt. I Polen styr Lag och Rättvisa, ett parti som gör precis allt man kan för att inskränka aborträtten, i Ungern styr Fiddesz och har framgångsrikt lyckats förtrycka all kritisk media. I Turkiet har nu Erdogan rensat ut kritiker både ur mera sekulära grupperingar och ur mer religiösa, för att inte nämna det förtryck som många kurder utsätts för.

De senaste veckorna är det däremot ett annat land som stått i centrum för både nyhetsbevakning och politisk debatt, i synnerhet kopplat till frågor om frihet och mänskliga rättigheter.

Donald Trump vann valet i USA genom att hetsa mot minoriteter och ställa grupper mot grupper. Ivrigt påhejad av mörkerkrafter på den så kallade alternativa scenen, det vill säga nyhetssajter som BreitBart, ett ställe som – ur sitt eget perspektiv antagligen retoriskt – frågar läsarna om du helst skulle vilja att det barn var feminist eller hade cancer?

Det här är högst relevant även när man diskuterar tron på en positiv utveckling. Donald Trumps tidigare kampanjchef, och numera chefsstrateg, Steve Bannon, rekryterades rakt ur de här leden och är tidigare operativ chef för Breitbart. Steve Bannon sa i en intervju bara för några dagar sedan att ”Mörker är bra” och att de närmaste åren kommer bli mer omtumlande än vad 1930-talet var, utan att specifiera vad det är han förväntar sig ska hända, i relation till det årtionde då nazisterna tog makten, det andra världskriget började och utrotningen och förföljelsen av homosexuella, romer och judar satte fart.

Vi ska inte tro att det bara är extremister som har en domedagsliknande och dystopisk idé om världens utveckling. Den här negativa synen på samhällsutvecklingen har även spridit sig till etablerade politiska krafter, och även hit till vårt eget Sverige. Jag vill inte påstå att

Moderaternas partisekreterare Tobé, en på många vis sympatisk person skrev nyligen en debattartikel där han varnade för ”godhetssignalering”, som att det är farligt för samhället att tro på det goda. Att tro på en positiv samhällsutveckling och att dessutom signalera det, till väljare och till andra partier.

Det här är berättelsen om när godhet förvandlats till någonting ont. När godhet och förhoppningen om att skapa en bättre värld framställs som det farliga.

Jag tror tyvärr att tron på en bättre värld är skadad. Människor känner sig inte lika säkra längre kring att världen utvecklas åt rätt håll. Det är ett problem. Det här är mitt viktigaste medskick till er idag – att jobba intensivt, hela tiden, för att säkra tron på en bättre värld.

Det är mycket mer än ett mindset. Det handlar inte bara om förhoppningar, det handlar om att skapa förutsättningar så att vi har något att hoppas på. Men för att samhället ska ta små små steg mot en bättre värld så krävs både viljan och modet.

Det finns mycket som talar emot. Vi har skapat ett politiskt klimat där det är farligare att stå för något än att ducka och vara kritisk mot motståndaren. Det är vad du gör och säger, dina ideal och din bakgrund som du kan bli kritiserad för som politiker. Priset för den koncentrerar sig på att misskreditera, missförstå och misstänkliggöra sin motståndare är lågt. Förhoppningsvis är det kanske ändå en aning högre efter den senaste veckan då det äntligen sattes ett pris på att hetsa i sociala medier som företrädare för ett etablerat parti.

Francis Fukuyama fick fel. Den här världen står inför enorma motsättningar kring hur den fortsatta utvecklingen ska ske. Den liberala demokratin har inte segrat, snarare är den hotad på ett helt annat vis än tidigare. Då behövs humanism, framtidstro, respekt för mänskliga rättigheter och politiska ambitioner – annars blir det Putin, Trump och Le Pen som segrar.

Det tänkte jag säga om tron på en bättre värld och om demokrati. Nu vill jag även säga några saker om respekten för människors lika värde, individens frihet och integritet.

Mänskliga rättigheter handlar om en mängd olika saker. Att yttrandefrihet, tryckfrihet, religionsfrihet inte ifrågasätts utan är självklarheter. Grundläggande respekt för människors olikheter, oavsett om det handlar om religion, sexuell läggning, kön, könsidentitet, funktionalitet, ålder eller etnicitet. En respekt som förhoppningsvis inte bara handlar om att tolerera någon annorlunda, utan att se att den har erfarenheter och kompetenser som är unika och viktiga.

För min egen del arbetar jag kanske framförallt med frågor om sexuell läggning och könsidentitet, i och med min roll som ordförande för Stockholm Pride. Men även vår egen organisation säger i vår värdegrund att vi arbetar mot sexism och mot rasism. Detta eftersom att det här är frågor som hänger ihop med varandra.

Om du kommer till Sverige som hbtq-person, så måste du kunna känna dig lika trygg i att inte drabbas av vare sig homofobi eller transfobi som av rasism eller sexism. Det handlar om din frihet som individ, att kunna vara den du är utan att drabbas av förtryck eller diskriminering. Du är inte trovärdig i kampen mot homofobi och transfobi om du utnyttjar den för att hetsa mot andra grupper.

Inte heller sett till de här frågorna går utvecklingen i någon överdrivet optimistisk riktning just nu. Med andra ord är individens frihet hotad.

Låt oss förflytta oss tillbaka till USA och presidentvalet där. När jag höll tal under Stockholm Pride i somras så nämnde jag att Donald Trump utsett en riktig homofob till vicepresidentkandidat. Det kändes nästan överdrivet. Jag trodde ju inte att han skulle vinna, inte skulle då den här vicepresidentkandidaten bli någon betydelsefull person? Varför skulle jag då nämna det? Tyvärr har jag fått fel. Det här är nu personer som inom kort sitter vid makten i Vita Huset och i Pentagon.

Donald Trump var tydligen osäker på om amerikanska konservativa väljare var helt trygga med att han var tillräckligt konservativ när det kommer till hbtq-rättigheter. Han själv hade ju svajat och nästan intagit båda positionerna samtidigt. Därför utsågs i somras en vicepresidentkandidat som arbetat intensivt mot hbtq-personers rättigheter. Samma person, Mike Pence, som inom kort alltså är ett hjärtslag bort från presidentmakten.

Trumps vicepresidentkandidat Pence har sagt att samkönade äktenskap kommer leda till “samhällelig kollaps”. Mike Pence har som guvernör även tagit pengar ur program mot HIV och istället satsat skattepengarna på ett program för att bota människor från homosexualitet. Mike Pence är onekligen en homofob.

Donald Trump var tydligen osäker på om alla uppfattat tillräckligt tydligt att han influeras av rasistiska idéer. Därför blev det offentligt så sent som här om dagen att han utser Jeff Sessions till USAs nya justitieminister. Sessions har kallat medborgarrättsrörelsen i USA, som slåss för att alla människor ska få samma möjligheter, för kommunistisk och antiamerikansk. Han har också kallat rösträttsreformen som säkrade att även svarta ska få rösträtt i USA för en löjlig reform. Jeff Sessions är onekligen en rasistisk person. Som om någon var tveksam efter Trumps uttalanden om paret Khan och om att alla mexikaner är våldtäktsmän.

Donald Trump har utsett en homofob till vicepresident och en rasist till justitieminister. Kvoten som sexist var tydligen välfylld sedan tidigare. Det känns nästan löjligt att påminna om hans sexistiska uttalanden, de är så välkända vid det här laget, men för den som sovit under de senaste månaderna så kan vi ju nämna att han skryter om hur han ”grab them on the pussy”, när han pratar om kvinnor, och att över ett dussin kvinnor vittnat om att de blivit antastade av mannen som inom kort svär eden som USAs nästa president. En homofob, en rasist och en sexist. Det är väl en fin trio, eller vad säger ni? Då räknar jag inte ens in Steve Bannon som jag nämnde tidigare i det här talet, och som fått förtroendet att vara Trumps chefsstrateg. Vad ska vi vänta oss av övriga utnämningar när de väl blir klara?

Det här är i en tid när människor är på flykt. I en tid där mänskliga rättigheter och respekt för individens frihet är mer hotad än någonsin. Då blir svaret från världens mäktigaste land att välja den här sortens person till ledande positioner.

Människor flyr, undan krig, naturkatastrofer, förföljelse på grund av religion, sexuell läggning eller etnicitet. Människor flyr i Syrien, Afrikas Horn, Afghanistan och Jemen, för att nämna några exempel. Det här är inget nytt. Redan på 1920-talet så dåvarande amerikanska presidenten Wodrow Wilson att ”dörrarna till de nationer som är stängda måste rivas”.

I det här läget står rika länder och funderar på att hjälpa lite grann på plats och kanske ta emot en bråkdel av de som flyr in i våra egna länder. För det är ju så dyrt. För vi behöver ju skattemedlen till gungor, för att få några spår till, för att vår välfärd som redan är i världsklass ska bli en aning bättre. Jag behöver knappast bli mer raljant än så här för att ni ska förstå hur jag tycker att prioriteringarna borde göras. Dessvärre går utvecklingen i motsatt riktning.

Sällan har så många människor kommit till Sverige som under den förra hösten. Inte heller har Sverige i modern tid gjort en så stark förändring av sin migrationspolitik som under det senaste året.

I somras så rapporterade media om Andrew Nagbe, den liberianska fotbollsspelare som spelar i division två med Södertälje FK. Andrew har kunnat leva öppet i Sverige med sin pojkvän, men greps efter att ha gått i paraden i Stockholm Pride. Andrew hotades med att utvisas från Sverige. Utvisas till Liberia, ett land där homosexualitet ger upp till tio års fängelse. Efter omfattande protester och ivrigt arbete inte minst från RFSL Stockholm så lovade Migrationsverket att se över fallet igen.

Tidigare i år så skrev svenska tidningar också om Oleg och Nikita. Oleg och Nikita levde öppet som hbtq-personer i Kazakstan. De startade nätcommunity för hbtq-personer och ansökte om att få arrangera en egen pridefestival. Men omgivningens hat kom ikapp. Efter att upprepade gånger ha blivit misshandlade så åkte de till Sverige och sökte asyl. De har fått avslag 6-7 gånger och lever nu gömda. Alternativet är att åka tillbaka till ett land där de blir igenkända och sannolikt misshandlade. Misshandlade för vilka de är, för sin sexuella läggning och sin könsidentitet.

Andrew, Nikita och Oleg är inte ensamma. Många är de HBTQ-personer som de senaste åren flytt till Sverige för att få leva öppet som den man är. Tyvärr möter en del en hård start i Sverige. Osäkerheten inför om man kan vara öppen med sin sexualitet i mötet med handläggaren på Migrationsverket. Rappporter om att asylsökande HBTQ-personer möts av ifrågasättande av deras sexualitet. Kan du bevisa att du är homosexuell? Har du foton när du kysser någon i hemlandet?

Hur skulle någon våga fotografera i ett land där homosexualitet är förlagt med fängelse eller dödsstraff?

Men det är i grunden inte enskilda handläggare på Migrationsverket som vi ska hålla ansvariga för det här. Det är ytterst politikerna som är ansvariga för den lagstiftning som finns i Sverige, och ansvariga för att ändra den om tillämpningen inte blivit som de tänkt sig.

EU har under det senaste året lagt om sin migrationspolitik, och en efter en har EU-länderna börjat med gränskontroller och hinder, allt för att göra det svårare för enskilda människor på flykt att komma hit.

Även här i Sverige så stramade vi åt verkligheten för människor på flykt. Under förra hösten skedde en stor omläggning av Sveriges hela migrationspolitik. Jag valde att säga upp mig från min tjänst i regeringskansliet i protest mot det här. 24 november kom regeringspartiernas överenskommelse där gränskontroller infördes på Öresundsbron, medicinska ålderskontroller infördes, synnerligen ömmande omständigheter och övriga skyddsbehövande ströks ur asyllagstiftningen och anhöriginvandringen begränsades starkt.

Övriga skyddsbehövande är personer som inte har flyktingsstatus enligt FN eller kommer från ett land som EU definierat som en krigszon och därför är alternativt skyddsbehövande. Det här är personer på flykt undan naturkatastrofer eller som riskerar förföljelse på grund av sin identitet eller sexuella läggning. Den här kategorin, övriga skyddsbehövande, är därför något som underlättat för hbtq-personer på flykt för att komma till Sverige och är något som med den nya lagen stryks.

Kategorin synnerligen ömmande omfattar istället människor som är allvarligt sjuka eller har livshotande skador och sjukdomar. Det kan vara personer som bara genom transporten ut ur Sverige tar en stor risk för sitt eget liv. Även de stryks nu ur svensk migrationslagstiftning och är ej välkomna i Sverige. Riksdagen beslutade om de nya lagarna precis före sommaren, men de träder ikraft retroaktivt och gäller i efterhand för alla som kommit hit efter 24 november 2015.

De som kommer hit flyr undan någonting. De flyr undan hat, förtryck och normer. Jag har pratat om de människor som kommer till Sverige. HBTQ-personer på flykt som lyckats ta sig igenom alla gränser. Jag har pratat om hur Sverige nu försämrar sin migrationspolitik markant. Jag vill nu även prata om de människor som inte ens lyckats ta sig hit, och vad de flyr ifrån.

Många flyr idag undan kriget i Syrien. Även bland dessa finns många hbtq-personer, och de möter utmaningar inte bara i Syrien utan även på flykten. Många syriska flyktingar passerar Turkiet. Ett land där utvecklingen går i fel riktning och som stått i centrum för omvärldens uppmärksamhet på sistone. Men där ni kanske tänker på kuppförsöket under sommaren så tänker jag på hur hbtq-personer mördats.

För ett tag sedan rapporterade internationell media om en homosexuell syrisk flykting som hittats halshuggen och dödad i Istanbul. Han hade först blivit kidnappad och sen våldtagen innan han mördades. En av hans vänner berättade för brittiska The Telegraph att “de hade halshuggit honom. Hans överkropp var oigenkännbar och hans inre organ låg utanför.” Hans namn var Muhammed Wisam Sankari, och han finns inte mer.

En prostituerad transkvinna, Hande Kader, försvann i augusti. En vecka senare hittades hon bränd till döds. Även detta hände i Istanbul.

Tidigare under sommaren så försökte den turkiska polisen stoppa Prideparaden i Istanbul genom att gå till attack mot deltagare med tårgas och kalashnikovs.

Det här är inte andra sidan världen. Det är inte inte medeltiden. Det är här under 2010-talet i ett land som aspirerar på att gå med i EU.

För de människor som lyckats fly undan det här förtrycket, tagit sig över medelhavet, flytt upp igenom centrala Europa och så småningom hamnat i Sverige så väntar ett samhälle som man inte bara ska förstå, kämpa för att bli accepterad i och integreras i. Man ska samtidigt bearbeta det man flytt från, oavsett om det varit undan krig, terrorism eller förföljelse.

För alla de medmänniskor som flyr undan förtryck för sin sexuella läggning så finns sedan några år tillbaka en fantastisk verksamhet. Den började i Stockholm men finns nu över hela landet. Det är RFSL Newcomers.

Jag är så otroligt tacksam och glad över det arbete ni lägger ner inom RFSL Newcomers. För de individer som lyckats ta sig hit, så är det ni som ger de nyanlända vägar in i Sverige och in i det svenska hbtq-communityt. En värld nog så fylld med normer som någon annan.

För vår egen del från Stockholm Pride så försöker vi hjälpa till genom att varje år ge nyanlända fritt inträde till vår festival. Personer som annars inte hade kommit in, då de inte har ekonomin när man lever på dagersättning från Migrationsverket.

Jag hoppas att jag med det här talet har lyckats belysa ett antal viktiga frågor som känns aktuella nu 2016. Frågor som relaterar till Förbundet Humanisternas kamp för mänskliga rättigheter och för individens frihet.

Tack.

37 år i offentlighetens tjänst

För trettiosju år sedan valdes en mycket ung Bill Clinton till guvernör i Arkansas. Både han själv och hans något yngre fru, Hillary Clinton, förvandlades då till en granskad offentlig figur.

Paret Clintons dotter Chelsea beskrev i en intervju i förra veckans DN Lördag (22/10-16) hur ett av hennes tidigaste minnen är hur Bill Clintons motkandidat i guvernörsvalet la stort fokus på att misskreditera hans fru. Det var Bill som kandiderade, men fokus för svartmålningen var redan 1979 hans fru. För en sexårig Chelsea satte detta enligt egen utsago tydliga spår i medvetandet.

Smutskastning är en del av valkampanjerna i USA -nu som då. En stor del av den nu pågående valkampanjen i USA handlar om att underminera sin(a) politiska motståndare. Ett mycket vanligt grepp är att leta upp motsägelsefulla saker i tidigare uttalanden och ställningstaganden.

Hillary Rodham Clinton har varit en offentlig person sedan i åtminstone 1979. Att det finns politiska uttalanden där hon skiftat position genom åren verkar framställas som något negativt.

Jag tycker att det är märkligt. Säg den person som helt statiskt har exakt samma åsikter under en trettiosjuårig period. Som inte tar intryck av omvärldens förändringar, omständigheternas skiftningar eller som ser sig som för god för att någonsin övertalas av någon person med annan politisk uppfattning.

Hillary Clinton har skiftat position genom åren. Hade hon haft samma åsikter idag som tidigare i sin politiska karriär så hade hon både varit en starkare frihandelsvän – och mot samkönade äktenskap.

Men Hillary Clinton har förändrats i takt med att samhället gjort det. Jag har svårt att tro att det bara skulle handla om opportunism. Att ändra uppfattning kan ske av taktiska skäl, men det kan lika gärna vara så att en människa tagit intryck av de värderingsskiften som skett i omvärlden genom åren.

Att samhället utvecklas är någonting bra. Låt det då också anses som något bra att även människor utvecklas.

Tal vid Stockholm Prides invigning 27 juli 2016

Jag heter Christian Valtersson och är ordförande för den ideella föreningen Stockholm Pride.

I filmen om Stonewall som kom förra året så blev vi påminda om hur transpersoner och homo- och bisexuella blev utsatta för våld och trakasserier från Polisen, tills dess att de till slut sa ifrån, själva upprinnelsen till att vi står här idag. Trakasserierna blev tydliga, även om Hollywood valde att byta ut verklighetens svarta transkvinnor till vita bögar.

The Danish Girl visade vilken enorm uppförsbacke en transperson kunde möta i början av 1900-talet. Och då valde ändå Hollywood att porträttera huvudpersonen som en heterosexuell transperson, vilket inte var hela sanningen.

I slutscenerna i Brokeback Mountain visade det sig hur de anhöriga vägrade acceptera att deras son var homosexuell och Filmen Freeheld visar att rättigheter som gäller för heterosexuella par inte gäller för samkönade par – här och nu

Från Fucking Åmål vet vi hur svårt det har varit för många att komma ut som tonåringar i Sverige

Homofobin, transfobin och bifobin har skildrats flera gånger.
Men det här är inte bara prosa, dikt och fiktion. Det motstånd mot alla människors rätt till sin egen kropp och sin egen sexualitet är något som finns runt omkring oss hela tiden. Filmen skildrar verkligheten, om än bara en liten del av verkligheten genom Hollywoods filter.

Den här sommaren började i mörker med ett hemskt attentat mot en gayklubb i Orlando – 49 personer mördades. Människor som festade på en trygg plats, dit man sökt sig för att hitta andra med samma sexuella läggning och identitet, fick sätta livet till.

I Ryssland uppger över hälften av landets hbtq-personer att de utsatts för psykiskt våld. Och vem blir förvånad när Putins regim gjort det förbjudet med ”homosexuell propaganda” och i höstas också förbjudet att vara ”homosexuell på allmän plats”.

I Iran och i Saudiarabien är det förlagt med dödstraff att vara hbtq-person. I Tanzania och Zambia kan man få livstids fängelse bara för den sexuella läggning man har.

I USA var Donald Trump tydligen osäker på om amerikanska konservativa väljare var helt trygga med att han var tillräckligt konservativ när det kommer till hbtq-rättigheter och utsåg här om dagen en vicepresidentkandidat som arbetat intensivt mot hbtq-personers rättigheter.

Trumps vicepresidentkandidat Pence har sagt att samkönade äktenskap kommer leda till “samhällelig kollaps”.

Mike Pence har som guvernör även tagit pengar ur program mot HIV och istället satsat skattepengarna på ett program för att bota människor från homosexualitet.

—-

Homofobin och transfobin är inget avlägset och diffust. Det är vare sig historia eller andra sidan världen. Den finns här och nu, inte bara ute i världen – utan även här just nu i Sverige. I ett Sverige där hbtq-flyktingar inte får ett värdigt bemötande, där barn som kommit till genom värdgraviditeter inte får rätt till sina föräldrar av svenska myndigheter och det gäller fortfarande olika regler för att ge blod om du är heterosexuell eller homosexuell.

Många HBTQ-personer har senaste åren flytt till Sverige för att få leva öppet som den man är. Tyvärr möter en del en hård start i Sverige. Osäkerheten inför om man kan vara öppen med sin sexualitet i mötet med handläggaren på migrationsverket. Rappporter om att asylsökande HBTQ-personer möts av ifrågasättande av deras sexualitet. Kan du bevisa att du är homosexuell? Har du foton när du kysser någon i hemlandet? Hur skulle någon våga fotografera i ett land där homosexualitet är förlagt med fängelse eller dödsstraff?

—-

Vi har våra helt egna förtryckare och homofober även här i Sverige.
Expressen har nyligen i ett reportage vittnat om hur tufft det kan vara att vara hbtq-person i vissa svenska förorter. Pojkgäng som trakasserar det par som bara älskar varandra och vill hålla varandra i handen. Hur tror du att det är att komma ut, som den du är, och stolt ta plats, i en miljö som inte accepterar och tillåter? Vår kamp för allas rätt att vara den den vill är bred och gemensam. Den måste finnas överallt, inklusive i hela Stockholm.

En av de kändaste svenska homofoberna är Åke Green, som kallade oss för samhällets cancersvult. Religiösa grupper uppmärksammas gång på gång för uttalanden mot HBTQ-personer.

Fundamentalister som avskyr homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera finns inom många olika religioner, men har egentligen väldigt lite med religion att göra. De som är rädda för andra personers kärlek, borde nog läsa kärleksbudskapen i bibeln, i toran och i koranen en gång till.
Vissa som motarbetar hbtq-rättigheter tar plats i Sveriges riksdag. Jimmie Åkesson sa nyligen att han kan tänka sig delta under Stockholm Pride – under förutsättning att de obscena delarna försvinner. VI ska anpassa oss efter HONOM. Den pridefestival som finns till för att hbtq-personer ska få en trygg plats där man kan vara sig själv för en vecka ska ändra på sig med hänsyn till ett parti vars företrädare kallat homosexualitet för något perverst, för en sexuell avart och ansett att hbtq-personer bara genom sin existens utgör ett utrotningskrig mot kärnfamiljen. Ja just det – de är vad vi ska anpassa oss efter så att dem ska känna sig lite mer hemma under Stockholm Pride.

Du, och du och du är personer som de här människorna inte vill ge samma rättigheter, samma möjligheter och samma skydd undan diskriminering. Vi är personer som gör något som är djupt provocerande för vissa människor bara genom att vara här, på en pridefestival.

Stockholm Pride finns för att belysa ALLA människors lika värde. Aktörer som ställer grupper mot varandra eller har en historia av att förtrycka hbtq-personer hör inte hemma här.

Orlando, hatlagar i Ryssland eller dödsstraff i vissa länder. Pridefestivaler behövs mer än någonsin. Kampen för människors lika värde är ingenting vi kan ta för givet.

Rätten att gifta sig, rätten att adoptera eller rätten att genomföra en könskorrigering är inga rättigheter som vanns utan kamp. De vanns inte heller utan tårar, utan motstånd eller utan att vi tillsammans slöt upp och kämpade.

Vi ska vara glada och stolta över den uppslutning vi får i det svenska samhället. Jag är stolt över att Sveriges statsminister och så många av partiledarna väljer att gå i vår parad på lördag. Jag är stolt över alla de företag, organisationer och myndigheter som väljer att sluta upp här – som utställare, arrangörer av seminarier eller samarbetspartners. Vi behöver vara många i kampen för mänskliga rättigheter.

Jag började det här talet med att prata om The Danish Girl, Brokeback Mountain, Freeheld och Fucking Åmål. Det är fiktion. Låt oss nu förpassa all rasism, transfobi, bifobi och homofobi till fiktionen. För i verkligheten – där hör det inte hemma.

Nu vill jag presentera den person Stockholm Pride valt som invigningstalare:
• Gjort sig känd som en förkämpe för antirasism och mot antisemitism
• Var en av anledningarna till att Barack Obama kom till Sverige
• Vann Raoul Wallenberg-priset för några år sedan

En antirasistisk förkämpe:

SIAVOSH DERAKHTI