Hur mycket av vår frihet är vi beredda att kompromissa bort i kampen för vår frihet?

När jag var arton år gammal släpptes Looptroops “Fort Europa”. Raderna om hur murarna mot omvärlden växer sig högre och högre och hur vi lurar oss själva att vi känner oss säkrare genom terrorbalans framstod då som en dystopi. Det vi såg som den långsiktiga konsekvensen om de då pågående förhandlingarna om Lissabonfördraget skulle falla ut på det absolut värsta sättet, efterdyningarna efter 9/11 eskalera i än mer integritetskränkningar än vad då redan var fallet och partier som Sverigedemokraterna till och med komma in i våra parlament.

Ganska exakt tio år senare så åkallar Frankrike solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget, dvs regeln om att alla EU-länder ska ställa upp solidariskt för varandra med resurser vid ett väpnat angrepp. Statsministern har idag presenterat idén om statliga trojaner, att statliga myndigheter ska bygga virus för att infiltrera misstänkta terroristers datorer. Sverigedemokraterna pendlar runt 18-20 procent i mätningarna, och tycks vara det enda som andra partier förhåller sig till.

Promoe och resten av Looptroop framstod inte bara som politiskt radikala, utan även som en aning extrema. Själv har jag alltid haft en i grunden positiv inställning till det europeiska samarbetet. Vi behöver varandra, för att skapa fred och för att krossa de murar som annars skapas mellan egoistiska nationalstater.

Kanske är ändå ett välfungerande EU-samarbete det vi hade behövt bäst just nu, när medlemsstaterna hamnat i ett race to the bottom, i den ändlösa tävlan om att upprätta mest kontroll över medborgarna, högst gränser mot omvärlden och de hårdaste tagen mot de människor som flyr för sitt liv undan förtryck, krig och till och med slaveri.

Samtidigt är det just EU:S mekanismer för kristider, beslutsmässighet och förmåga att hålla huvudet nyktert när det blåser hårt som på allvar visat sig bristfälliga. EU bidrar knappast med något gott just nu, och i den mån man lyckas samla sig för beslut är det för en repressiv symbolpolitik.

Man kan fråga sig om det var just det här som Promoe såg framför sig i Fort Europa. För oss som desperat försöker hålla tillbaka och skydda en solidarisk och humanistisk politik är det lätt att ändå tänka att vi ska bidra som en konstruktiv kraft. Om vi bara tar ett litet litet steg till, så räcker det nog sen. Men lika gärna som vi kanske bidrar till att en dålig politik blir lite bättre, kan det vara så att vi rättfärdigar det som händer runt omkring oss.

Frågan som ekar tomt är hur mycket av vår frihet vi är beredda att ge upp för att försvara vår frihet. Lika lite som det finns några självklara svar, så finns det ingen väg som inte bär med sig en baksida. Ytterst måste vi leva ständigt påminda om de människor som flyr, undan ISIS, Assad, Talibaner eller sönderfallande stater. Undan slaveri, krig, förtryck, hot om könsstympning eller tortyr. Undan just den terrorism som hela världen fördömt efter det som hänt i Paris. Barn, kvinnor och män. Många uppvuxna i flyktingläger, eller som levt med inbördeskrig runt sig sen de föddes.Vilka vägval gör vi, och hur kommer det att påverka de här människorna?

Advertisements

Liberté, égalité, fraternité

Våld föder våld. Låt inte det hemska som hänt i Paris, med över 130 döda, få rättfärdiga en våldsspiral som gör hela världen till en sämre plats. Skapar vi själva ett samhälle präglat av rädsla så har terroristerna vunnit – då detta är ett av deras mål.

Det svåraste och samtidigt viktigaste just nu är att se till helheten och till vilket samhälle vi vill ha. Varje enskild åtgärd som går ut på hårdare tag och högre gränser mot omvärlden kan säkert motiveras var för sig, avdramatiseras och framstå som rimlig. Men det är när vi lägger ihop dem som vi kan se var vi är på väg och vilket samhälle vi själva bidrar till att skapa.

Peter Wolodarski uttrycker det hela klokt i DN idag: “Här finns en risk, vilket reaktionerna efter 11 september 2001 visade, att motåtgärderna går för långt och framkallar mer rädsla och motsättningar. I en demokrati måste diskussionen hela tiden föras om var balansen ska ligga mellan trygghet och personlig integritet, vilka åtgärder som stärker säkerheten också på lång sikt.”

Vi måste alltså ifrågasätta vilka åtgärder som kan skapa ännu mer splittring mellan olika delar av världen och även inom våra egna länder. För steget efter rädsla och splittring är ännu mer våld, terror och hat. Det är inte det samhälle jag vill vara med och skapa.

Liberté, égalité, fraternité.