Det franska exemplet: Ju smalare grönt parti, ju lägre väljarstöd

2009 bildades det franska partiet Europe Écologie – Les Verts (EELV). Den gröna rörelsen skulle bli bredare. Det nya partiet slukade inte bara det tidigare gröna partiet, utan inkluderade även miljörörelseprofiler som Greenpeacechefen Yannick Jadot, folkliga profiler som fackföreningsledaren José Bové och personer med hög trovärdighet inom MR-frågor så som antikorruptionsaktivisten Eva Joly. Den politiska bredden fanns där, med gröna som befann sig både en aning till höger om mitten på en höger-vänsterskala och gröna längre till vänster, om nu den gamla klassiska skalan tillåts användas som förklaringsmodell.
 
Detta blev en succé. I europaparlamentsvalet samma år fick man 16,2 procent och blev tredje störst i fransk politik. Större än Front National och nästan jämnstora med socialisterna. Detta följdes upp med starka 12,5 procent i de regionala valen i Frankrike 2010.
 
Därefter valde EELV väg. Partigrundaren Cohn-Bendit beskriver det som att man förfallit till “vänsterns infantilism“, där partisplittringar utmed personliga och ideologiska skiljelinjer är norm snarare än undantag.
 
Under 2015 fastslog man att man skulle gå till val i en valallians med den yttre vänstern i nästa parlamentsval i Frankrike, och ta fram gemensamma kandidater med dessa. Resultatet blev en partisplittring. En ny grupp valde istället att alliera sig med socialistpartiet. Inget grönt alternativ höll en mer öppen linje oberoende från höger-vänster-skalan.
 
Idag har EELV en klar presidentkandidat till valet i vår. De forna siffrorna runt 16 procent är historia. Yannick Jadot, som blivit partiets presidentkandidat, ligger som bäst runt 1,5-2 procent i mätningarna i Frankrike.
 
Förstå mig rätt, min poäng handlar inte i första hand om vägvalet höger-vänster, utan snarare om behovet av att en grön rörelse är bred och inkluderande. Framgångsreceptet för de franska gröna 2009 var just att en mängd aktörer inom civilsamhället och politiker med mycket olika profil likväl som det tidigare gröna partiets medlemmar och politiker kände sig välkomna. De franska grönas kollaps sedan dess handlar om just detta – i jakten på de ideologiskt rena idéerna så har man avgränsat sig och smalnat av. Allt med sjunkande opinionssiffror som följd. 
Även för svenska gröna finns all anledning att ta intryck av det franska framgångsreceptet 2009. Förmågan att inkludera MR-aktivister, miljörörelse, företagare, fackföreningsmänniskor, turkosa gröna, mörkgröna gröna och frihetliga gröna under samma tak är en viktig faktor. Att utmaningen är som störst i regeringsställning där man förväntas agera enhetligt som parti i den parlamentariska situationen är givet. Men lösningen måste ligga i att ändå skapa en så bred bredd som möjligt – en allians för grön samhällsförändring som möter tongångarna i omvärlden med en optimistisk berättelse och framtidstro.
Advertisements