Ett förlorat år för migrationspolitiken

För exakt ett år sedan så offentliggjorde regeringen en ny politik som gjorde Sverige till ett av länderna i EU med den mest restriktiva migrationspolitiken. Det var en politik som gjorde att jag själv valde att avsluta min anställning som politiskt sakkunnig inom regeringskansliet.

Ikväll, ett år senare, så var det partiledardebatt. Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra anklagar varandra för vem som ska ha stått kvar vid den generösa politiken längst. Det har blivit till en självklarhet för de två stora partierna att den gamla politiken var omöjlig, och att den nya är det självklara. Det tycker jag personligen känns helt galet. Vår solidaritet med medmänniskor måste sträcka sig längre än EU:s gränser. Vår förmåga att ta in vad som händer i Syrien är en temperaturmätare på mänsklighetens humanitet. Andras människors behov av att fly blir inte mindre av att vi tycker att det är lite jobbigt när det kommer många samtidigt, flaskhalsar i systemet som vi dessutom i stor utsträckning bevisat att vi kunnat åtgärda bara vi fick lite tid. Men tiden för en mer human migrationspolitik, den tiden ser Löfven och Kinberg Batra tyvärr bakom sig istället för framför sig.

Efter det som hände för ett år sedan så skrev jag texten här nedan, en text det gjorde ont att skriva men som tyvärr är relevant även idag.

Nu avslutar jag min tjänst som politiskt sakkunnig på Statsrådsberedningen. De här 15 månaderna har varit lärorika och ofta roliga. Tack till kollegor för denna tid och ett mycket stort tack till Åsa Romson, Gustav Fridolin och Per Ängquist för att jag fick den här möjligheten.

Jag tycker att man ska kunna förvänta sig av personer på min typ av position att vara lojala mot sin arbetsgivare, i det här fallet regeringen. Då jag inte kan stödja regeringens politik inom migrationsområdet så medelade jag min närmaste chef 25 november att jag avser att söka mig vidare. Detta var dagen efter att regeringen presenterade ny politik innehållande medicinska ålderskontroller, starkt begränsad anhöriginvandring, en generell övergång från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd, ID-krav på samtliga bussar, tåg och färjor in i landet och förändringar av utlänningslagen som bland annat innebär gruppen “övriga skyddsbehövande” fråntas möjligheten till uppehållstillstånd. Jag tar konsekvenserna av att jag inte kan vara så lojal som jag tycker att det ska förväntas av personer på min typ av position att vara fullt ut.

Jag är pragmatiker, men en pragmatiker får aldrig sakna värderingar. Alla måste göra sin egen bedömning av var gränsen går för när regeringsmakten inte längre är värd priset. Det är tveklöst så att Miljöpartiet får starkt inflytande i många frågor av att sitta i regeringen, jag har själv i femton månader varit med och drivit igenom massor med grön politik. Inte heller betvivlar jag att även migrationspolitiken hade varit ännu värre om inte Miljöpartiet hade suttit med och påverkat. Därtill tror jag knappast att något hade varit bättre om de borgerliga partierna fått regera just nu. Frågan handlar alltså inte om huruvida vi gör skillnad eller inte. Det gör vi. Frågan är vilket pris vi är beredda att betala för detta. För mig passerades den gränsen 24 november.

Samtidigt vill jag vara väldigt tydlig med att jag har stort förtroende för partiets språkrör, Åsa Romson och Gustav Fridolin. Om några i vår ledning stått på sig i sakfrågorna, så är det våra språkrör. Däremot är jag mindre bekväm med hur stämningarna går i vissa hörn av partiet. Hur vissa på allvar vill ändra vår politik i sak, och inte bara är beredd att sträcka sig långt i kompromisserna. Hur somliga kan prata timtals om hur jobbigt läget är för svenska myndigheter, kommuner och för politikerna själva, utan att nämna ett ord om situationen för de människor som är på flykt. Jag betvivlar inte att situationen är ansträngd både för en del myndigheter och kommuner, likväl som att detta innebär jobbiga beslut för politikerna själva. Men det kan inte vara det byråkratiska perspektivet eller våra egna våndor som styr våra vägval. Våra värderingar måste utgå från solidaritet med människor på flykt. Som pragmatiker var jag benägen att gå långt. Men detta var ett för högt pris för regeringsmakten. Miljöpartiet bör ha valt att lämna regeringen.

Miljöpartiet är och måste vara ett demokratiskt parti. Min bild är att språkrör och andra personer i vår partiledning försökt bedömma stämningarna i partiet och agerat utifrån det. Jag tror tyvärr att det finns en hel del stöd i partiet för det vägval som gjorts, det vill säga att gå med på den här politiken i regeringsställning. Det betyder inte att uppgörelsen inte varit jobbig för det absoluta flertalet. De som i sak tycker att detta är en bra politik är ytterst få i Miljöpartiet. Men hur starkt man brinner för migrationsfrågorna varierar tyvärr mer än vad jag trott tidigare. Känslan hos mig och många andra som landat i en liknande bedömning är en en enorm besvikelse gentemot det egna partiet.

Att partiledningen gjort en relativt korrekt bedömning av stämningarna inom partiet betyder inte att kritik mot uppgörelsen i sak inte ska och måste finnas. Hade det varit tyst i partiet i det här läget hade jag blivit väldigt orolig för vilka värderingar som styr. Hade det inte funnits personer i riksdagsgruppen som landat i samma bedömning som jag själv, så är det oklart om jag hade fortsatt identifiera mig med Miljöpartiet som mitt parti. Därför i synnerhet tack till Jakop Dalunde, Annika Hirvonen Falk, Emma Hult, Anders Schröder, Carl Schlyter och Rasmus Ling som stått upp för detta på olika vis och med olika nyanser, och alla andra riksdagsledamöter som gjort samma bedömning men inte gått ut med hur de resonerat. De som redan lämnat partiet i protest hade varit fler om det inte varit så uppenbart att det finns tydlig kritik mot uppgörelsen internt. Alla delar av partiet måste ha ledande företrädare som de kan identifiera sig med.

Att älta den här förskräckliga hösten inom svensk politik tjänar inget till. Nu måste partiet kraftsamla kring vägen framåt. Själv är jag orolig för att den politik vi nu öppnat upp för tvingar ut flyktingar på flottar och gummibåtar över Östersjön när man inte har giltigt ID för att ta sig över bron och att vi bara ökat belastningen på Migrationsverket genom att bedömningar kring uppehållstillstånd måste göras om hela tiden när de är tillfälliga (med andra ord tror jag inte ens de byråkratiargument som används är giltiga i sak). I synnerhet är jag orolig över att vi bidragit till ett race to the bottom mellan EU:s länder. Jag tror inte en alls att detta i sig skulle göra så att fler blev benägna att ta ansvar. Vi sänker inte våra miljömål, för att få andra att höja sina. Vi höjer inte arbetslösheten här, i solidaritet med att det skulle skapas jobb någonstans i världen. Så fungerar inte politiken.

Vi måste istället bli ännu bättre på etablering, öka kapaciteten ytterligare och verka för att så fort som möjligt avveckla de förslag vi nu ställt upp på. Vi kommer inte att ha samma trovärdighet utåt längre när vi driver de här frågorna, vi får inte låtsas som något annat. Men samtidigt är det här arbetet avgörande för att upprätthålla värderingarna, ideologin och självförtroendet. Riktningen måste gå åt rätt håll.

Jag kommer fortsätta att verka inom Miljöpartiet, på vilket sätt återstår att se. Jag är övertygad om att Miljöpartiet är den bästa plattformen för att skapa en grön och human politik. Jag är däremot, tyvärr, inte längre lika övertygad om det regeringsprojekt vi just nu är en del av.

Christian Valtersson,
Från och med nu f.d. politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen (MP)

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s