Med grönrosa skimmer över Södermalm

Söder om Folkkungagatan” är namnet på Kanal 5s småroliga lågbudgetproduktion där Nour ElRefai och Björn Gustafsson gör sitt bästa för att driva med hipsters i allmänhet och olika fenomen på Södermalm i synnerhet. I inledningen av det första avsnittet så beskrivs Södermalm som platsen där mening är att hitta det krångligaste sättet att göra kaffe eller att komma på den där ironiska tatueringen som ska göra en till den man egentligen är. Södermalm är också känt som ett av de starkaste fästena för både Miljöpartiet de gröna och för Feministiskt Initiativ i hela Sverige.

Miljöpartiet förändrade sammansättningen av sin väljarkår vid valet 2006. Trots att man låg stilla i valresultatet nationellt (från 4,5% till 4,6%), så ändrades stödet rejält runt om i landet. Miljöpartiet ökade tydligt i Stockholm, Göteborg och Malmö, samtidigt som partiet förlorade stöd i exempelvis Värmland, Norrbotten och Blekinge. Vi kan kalla det för den första Maria Wetterstrand-effekten. Miljöpartiet hade blivit ett storstadsparti.

Efter dess så har Miljöpartiet byggt vidare på stödet hos de unga, urbana och medvetna. Där människor är som känsligast för trender och dricker som mest dyr öl från microbryggerier så röstar också allra flest på Miljöpartiet de gröna och på Feministiskt initiativ. De här väljarna finns i synnerhet på Södermalm i Stockholm. Den gamla arbetarklasstadsdelen, som gentrifierats under ungefär en halv livslängd, svämmar över av vita medelklassakademiker, utbildade inte minst till journalister, statsvetare eller designers.

Allt oftare märker jag en mycket tvetydig inställning till detta faktum hos miljöpartister även i Stockholmsområdet. Det är krångligt att förhålla sig till självbilden – och omgivningens förväntning – om att vara ett medvetet medelklassparti. Ju mer ett parti växer så är det naturligt att vilja omfamna hela samhället, från landsbygd till miljonprogram. Detta både av strategiska skäl, för att bli än större, och av politiska – vi vill inkludera inte minst låginkomsttagare, nyanlända och andra grupper som står utanför elitbubblan inom någon mils radie från Medborgarplatsen. Vi är altruistiska och starkt övertygade om att vår politik gynnar de grupper som idag ges dåliga förutsättningar av samhället – inte eliten. Samtidigt så finns det ett inbyggt förakt mot eliten i ett parti som skapats med ett tydligt stråk av att vara antietablissemang i sig.

Men hur ska Miljöpartiet egentligen förhålla sig till bilden av att vara hipp? Rimligen kan det aldrig vara fel att vara hipp. Med stöd hos grästoppar (tack Jakop Dalunde för det begreppet) – människor som är early adopters av nya trender och har många följare – så finns goda förutsättningar att influera och påverka ännu bredare i väljarkåren. Nu i europaparlamentsvalrörelsen så fick Miljöpartiet draghjälp av Fredrik Wikingsson och Aina Lesse, vilket är exempel på hur väldigt kända personer agerar grästoppar och influerar andra. Men troligen är de allra flesta som gör det lite sådär lagom unga och snygga – men med ett twitter- eller instagramkonto med en ständigt växande följarskara sedan länge.

Att vara ett parti för trendkänsliga södermalmsbor kan bli ett hinder, inte minst om den etiketten och identiteten blir för stark. För grupper som uppfattar sig själva som långt från eliten får svårt att rösta på ett parti som de förknippar med samma elit. En väldigt liten del av Sveriges befolkning bor vid Hornstull, hur inflytelserika denna lilla klick än må vara.

Hur Miljöpartiet förhåller sig till självbilden som ett hippt Södermalmsparti kan vara avgörande inte minst för hur partiet upplevs utanför storstäderna. Vi måste distansera oss något, visa på att vi redan nu har en mycket större bredd både bland våra företrädare och i vår politik än vad det ibland framstår som. Samtidigt vore det destruktivt att jaga bort de väljargrupper alla partier vill vinna och där just Miljöpartiet är starkast. Givetvis tjänar vi på att fortsätta ha ett starkt stöd hos unga, urbana och medvetna väljare. Men detta måste balanseras så att det inte hindrar oss från att växa i miljonprogrammen, villaförorterna och i glesbygden. När Miljöpartiet fått en mycket trovärdig utmanare om de unga, urbana och hippa i Feministiskt Initiativ så dras den här balansgången i kommunikationen till sin spets. Hur vill vi att vår väljarkår ser ut 2022? Rimligen vill vi fortsätta växa. Ska Miljöpartiet blir ett tjugoprocentsparti i hela landet, inte bara på Södermalm, så måste vi i synnerhet bli starkare hos fler grupper än innerstadshipsters. Även om ytterligare en och annan röst från väljare som gillar chemexkaffe, käkar frulle på surdegsbageri och läser Feministiskt Perspektiv såklart inte skadar.

Advertisements