Väljarnas stöd, idéernas kris

Jag blev medlem i Miljöpartiet 2004. Jag har varit medlem under tio år då Miljöpartiet genomgått framgång efter framgång. Först de blygsamma men viktiga framstegen i storstäderna i valet 2006 och några år av ompositioneringar i viktiga frågor som synen på trygghetssystemen och förhållningssättet till EU-medlemskapet, vilket gick hand i hand med ett målmedvetet arbete för att öka trovärdigheten för partiets ekonomiska politik och bli ett seriöst alternativ för en bredare del av väljarkåren. Därefter fenomenala framgångar i EP-valet 2009 där partiet lyckades samla sig bakom en konstruktivt kritisk EU-linje följt av ett rödgrönt samarbete som gav partiet viktiga lärdomar kring hur man förbereder sig för att styra landet (även om själva styrandet aldrig blev verklighet – just då), vilket utmynnade i ett valresultat 2010 som var en stor framgång men samtidigt långt under förväntningarna. Nu under de senaste åren har jag sett ett parti som blivit bättre på kampanjarbete samtidigt som partiet fortsatt på den inslagna vägen, att bredda trovärdigheten för sin politik utanför miljö- och klimatfrågorna.

Samtidigt är min bild att det här är tio år då debatten om vad Miljöpartiet borde vara har avtagit. Ju mer ett pragmatiskt förhållningssätt till politiken vunnit fäste, så har det blivit viktigare med höga siffror i opinionsmätningarna än med idéer om vilket samhälle vi vill bygga. Viktigare för vem? Ja, ett parti är en organism där ledning, avdelningar, fraktioner och sidoorganisationer agerar i ett samspel. I det samspelet skapas de interna måttstockarna som avgör vad som anses vara en framgång, och vad man mest rycker på axlarna åt.

För att redan nu undvika eventuella missförstånd – ett parti har inget egenvärde om man inte får förtroende från väljarna att bedriva och genomföra politik. Jag om någon sitter böjd över opinionsanalyser och ägnar dagarna åt att fundera kring hur Miljöpartiet ska vinna fler väljare. Men om ett parti ska överleva långsiktigt och ha nog med idémässigt bränsle för att styra inte bara en eller två mandatperioder så krävs en levande idédebatt där interna konfliktlinjer kan främja födseln av nya idéer. Det måste helt enkelt vara möjligt att hålla två bollar i luften samtidigt.

Miljöpartiet är inte unikt. Många är de partier har vuxit sig starkare genom att bredda sig, närma sig mitten och anlägga ett bredare tilltal. Tony Blairs New Labour är typfallet som framgångsrikt kopierats i Sverige och blivit Reinfeldts nya Moderater. Angela Merkel lyckas nå stöd hos över 40% av den tyska befolkningen genom att döda alla konfliktlinjer och ständigt få politiken att handla om hennes egen trovärdighet som förbundskansler snarare än om politiska sakfrågor. Det här är en framgångsrik väg. Men knappast en långsiktig sådan.

Somliga kallar det triangulering. Men det är också en alltmer opinionsstyrd politisk verklighet, där partierna först frågar väljarna vad de tycker, och tar det som utgångspunkt för att forma sina förslag. Svaret på ett politiskt problem blir alltmer sällan det ideologiskt konsekventa, och allt oftare det som kan vinna väljarnas sympati.

Åter igen – Miljöpartiet är inte unikt. Tvärtom har vi nog inte alls gått lika långt på den här vägen som många andra partier. I många frågor ska det till och med mycket till för att vi ska kompromissa med vår ideologi. Vi skulle knappast kohandla om vår migrationspolitik annat än i den yttersta marginalen, och det finns vissa saker inom miljöpolitiken som vem som helst som förstår partiet inser att det vore rena självmordet att driva inom Miljöpartiet. Samtidigt upplever jag ändå en påtaglig avsaknad av en idédebatt som tar oss vidare, där de idéer kläcks som står i vårt valmanifest 2022 eller de idéströmningar uppstår som blir nästa fråga där Mp är med och driver igenom ett paradigmskifte.

Timbrohögerns Cecilia Stegö Chiló beskriver den här utvecklingen av Nya Moderaterna kraftfullt i en intervju i Fokus i höstas – “man verkar ointresserad av att odla människor och idéer, och räds fullt naturliga debatter och konflikter”. Nånstans här ger hon en beskrivning som fungerar även på Miljöpartiet.

Ansvaret kan aldrig enkom ligga hos en partiledning. De kan möjligen bidra till en idédebatt, men en debatt kräver att någon bidrar med komplementerande synsätt och perspektiv. Miljöpartiet borde vara tillräckligt stort nu för att kunna rymma en sådan bredd av idéer, ett sådant myller av intressanta perspektiv och erfarenheter att interndebatten borde kunna vara väsentligt mer vital än vad den är idag.

Jag har applåderat och drivit på för att Miljöpartiet ska omfamna en större del av väljarkåren, ta avstånd från det som kan uppfattas som flummigt och ha en modern och trovärdig image. Men det måste finnas en väg framåt där idéutvecklingen spelar en central roll utan att den behöver ha något fundamenatlistiskt eller flummigt som förtecken. Jag lovar att dra mitt strå till stacken. Därför, mer än tre år sedan sist, så sparkar jag åter igång en blogg.

Advertisements

One thought on “Väljarnas stöd, idéernas kris”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s